Leva med BRCA

Det absolut första som jag vill berätta för er är att min operation har gått fantastiskt bra. Det andra som jag vill berätta för er är att jag även mådde fantastiskt bra efter operationen – jag kände nästan ingen smärta alls. Att försöka knåpa ihop ett blogginlägg om mina tankar och känslor efter att ha genomgått denna förebyggande bröstcanceroperationen känns svårt eftersom det var så otroligt mycket tankar som far omkring i mitt huvud denna dagen. Men jag ska försöka ge er en så bra sammanfattning som möjligt av det hela.

Att vara nervös inför en operation är absolut ingenting som är ovanligt. Jag har varit nervös väldigt länge vilket bland annat påverkade min aptit innan operationen ganska mycket. Det är bra att hålla sig sysselsatt och att ha någon som man kan prata med. När mitt operationsdatum blev satt så ville jag prata om operationen hela tiden – inte för att få människors medlidande utan för att övertala mig själv om att jag tagit rätt beslut och för att bearbeta all den information som jag fått. Att prata om operationen gjorde mig beslutsam och målinriktad vilket gjorde saker och ting lättsammare för mig på själva operationsdagen.

Jag var på sjukhuset klockan 07:00 på operationsdagen. Min mamma och storasyster var med mig. På avdelningen visade personalen mig till mitt rum och jag fick tillfälle att byta om. Därefter fick jag information om vad som skulle hända på morgonen och de rutiner som fanns. Min plastikkirurg kom förbi för att måla och mäta mina bröst. Jag fick reda på att jag skulle åka ner till operationssalen redan klockan 08:30. Sjuksköterskorna satte in dropp, gav mig smärtstillande samt tabletter för illamående. Jag har alltid reagerat med kraftigt illamående efter narkos och detta är jag väldigt noga med att tala om. Så vet ni om att ni kan reagera med illamående efter narkosen, var noga med att tala om detta. Jag bad även om att få lugnande tabletter. Vill ni ha detta så får ni be om det. Tiden innan operationen gick väldigt snabbt och jag somnade in på operationsbordet omkring 09:00.

Nu kommer vi till den roliga biten. När jag vaknade upp från narkosen så log jag – kanske på grund av allt morfin som jag hade i kroppen. Men det spelar ingen roll för jag mådde bra, jag hade inte ont och det absolut viktigaste av allt – operationen var gjord! Jag hade klarat det. Jag var så glad och stolt över mig själv. Aldrig kommer jag att behöva oroa mig för att bröstcancern ska leta sig in i min kropp. Jag har läst och hört om många skräckexempel där de som gjort operationen vaknat upp och haft fruktansvärt ont. Detta varierar väldigt mycket från person till person. Jag blev otroligt lättad när jag vaknade och insåg att det faktiskt inte gjorde så ont som jag hade föreställt mig. Jag tyckte att området kändes väldigt stramt och svullet. Det kändes som jag hade blivit påkörd av en lastbil men inte på ett smärtsamt sätt. Det kändes mer som ett tryck över bröstet. Jag hoppas ni förstår vad jag menar. Smärtan efter operationen var ju faktiskt det som jag oroat mig mest över innan operationen. Innan operationen var jag också orolig över vilket obehag som jag skulle känna inför dränageslangarna, men detta var faktiskt inte heller så farligt. Man lär sig hantera dem.

När jag vaknade upp efter narkosen noterade jag också att min bröstkorg såg väldigt stor ut vilket gjorde mig lite osäker. Jag och min plastikkirurg hade ju kommit överens om att använda expanderprotesen vilket innebär att man är ganska plattbröstad när man vaknar. Jag frågade en sjuksköterska på uppvaket om detta och hon berättade att min plastikkirurg tvingats byta metod under operationen vilket resulterade i att jag fick permanenta bröstproteser direkt. Min operation hade också tagit lite längre tid än vad dem brukar göra. Detta störde mig inte alls men jag blev lite nyfiken på vad som fått min läkare att ändra metod. Han hade talat väldigt positivt om expanderprotesen och att denna minskar risken för komplikationer efter operationen ganska mycket. När jag senare fick träffa min plastikkirurg så förklarade han att min hud blivit väldigt tunn (knappt 5 mm) efter de tagit bort all vävnad men att den samtidigt hade väldigt bra blodcirkulation. Det lämpade sig därför bättre att göra en direktrekonstruktion.

Jag låg inlagd på sjukhuset i två nätter. Jag opererades på onsdagen den 21 september och fick åka hem på fredagen den 23 september. Sjukhusvistelsen gick relativt snabbt, personalen var fantastisk. Det är viktigt att man kommer igång och rör på sig redan dagen efter operationen. Man får även träffa en sjukgymnast som visar olika övningar som man bör göra två gånger om dagen. Detta för att få igång blodcirkulationen och främja sårläkningen. Om ni kommer på frågor om operationen eller om själva tiden på sjukhuset så får ni gärna ställa dem. Ställ alla frågor ni kan komma på så ska jag försöka svara på dem så gott jag kan.